.

När någon man verkligen gillar går bort, varför kommer man då på allt man skulle vilja säga efteråt?
Det finns så mycket jag ångrar att jag inte sa eller gjorde då innan farmor dog, det känns inte så kul.
Jag ångrar att jag slutade vara hos henne så ofta som jag brukade vara, hon var min bästa vän och kommer alltid vara det, men det känns som att jag svek henne.
Jag ångrar också att jag inte pratade med henne i torsdags kväll när pappa sa att jag skulle göra det, men jag kom inte på nåt att säga.
Jag hade velat få reda på hennes livshistoria som ingen knappt vet någor om, hur hennes pappa och bror dog i kriget? Hur hennes mamma dog? Hur hon levde tills hon träffade farfar? Visserligen kommer jag få reda på det men inte av henne.

Saker jag inte ångrar är att jag var hos henne förjämnan när jag var liten, att hon var min bästa vän. Och självklart ångrar jag inte att jag skippade träningen i torsdags och hann träffa henne en sisra gång.

Nu kan jag inte skriva mer.. får bara ont i huvudet och gråter bara mer och mer. Men jag hoppas hon har det bra vart hon nu är...